madetolove

Det är svårt att andas ibland, tar emot att hålla in gråten. Musik i öronen så hög att jag inte ska kunna tänka, men känslan i magen går inte att undvika. 

im friends with the monsters that's under my bed
get along with the voices inside of my head
you're trying to save me, stop holding your breath!

Andreas.
Konsten att vridas ut och in. Jag har vuxit ifrån de gamla fotspåren. Jag har lossat tyglarna från min backspegels fängelse där jag satte fast mig själv en gång för nio år sen på Blomstervägen. Ibland kan jag minnas lukten av panikattacken i rummet, adrenalinet som pumpade i takt med min puls. Jag kan minnas kylan på min gåshud, hjärtslagen, men framför allt ilskan och hatet, frustationen över vad en annan människa kan göra med en. Hur jag bara satt där ihopkrupen, liten, psykiskt död och kär - och ryckte mig i bitar, tuss för tuss, som uppstoppad bomull, tills det inte fanns någonting kvar. Två år var en långsam och ännu mer smärtsam död. 

Men sen fann jag förmågan att växa igen. Jag tror inte det handlar om styrka, jag tror det handlar om mod. Jag tror det handlar mer om att vilja, än att kunna. Och se så stark jag är, så mycket jag åstadkommit. 

Lyckorus

Kanske skulle man skriva något om pussar till ljudet av morgontee, om hur len din näsvinge är, hur jag älskar att pussa dig precis Där. Eller hur din doft hänger sig kvar. Men det kan ändå inte riktigt fötrklara varför mitt hjärta slår så hårt att du hör det om du lyssnar när du är bredvid, Niklas.

Ett och ett halvt år har gått sedan jag var här inne. Kan ju säga att tiden gått fort, för ett år sen levde jag inte. Allt i mig gjorde bara så fruktansvärt ont. Jag blev tillsammans med Niklas, igen, två månader efter mitt senaste inlägg, i januari 2012. Redan i februari samma år, fick jag den största och mest smärtfulla chocken jag tror att jag någonsin upplevt.

Personen jag äntligen återfått i mitt liv, han jag älskade och var förtvivlat otroligt lyckligt nykär i, han som aldrig visat så mycket kärlek som just då - han var.. jag kan inte sätta ord på de.

Känslan jag kände då var så obeskrivligt smärtsam. Det tog så jävla hårt, de högg i vartenda a n d e t a g , de kändes som om jag gick ut min kropp. Så fruktansvärt ont.

Det värsta med allt detta är trots det inte ens smärtan, inte heller alla miljoner frågetecken eller min självkänsla som misshandlades till döds. Utan det värsta är den vetskapen att du inte gjorde det i affekt rent impulsivt, att det inte var en engångsförteelse som hände då du blev spontant kåt och råkade prata med henne. Utan du sparade de nakna bilderna på hennes kropp i en egen mapp du gjort för henne, och fortsatte tre dagar till. Det är faktiskt de som sitter kvar i mig, djupast och föralltid fastsytt fast än det nu gått ett år, tre månader, tre veckor och fyra dagar sen det hände.

Du kom hem till mig med rosor och choklad samma kväll som jag fick reda på detta. Du hade förståss ringt upp henne direkt efter jag konfronterat dig på sms, för att ni tillsammans skulle komma överrens om en lögn för att det skulle låta "bättre" i mina öron. Bättre? Idiotjävlar. Jag var väl också en idiotjävel, förälskad och blind, som faktiskt trodde på det. Att hon såg dig som sin "gay-friend" och att de därför kändes okej att skicka nakenbilder på sig själv och undra vad du tyckte, för att hennes pojkvän, hennes POJKVÄN, aldrig gav henne komplimanger så hon ville veta om hon va ful. Om? Skrattretande. Och du "kunde ju bara inte protestera mot dessa nakenbilder för du ville inte göra henne mer ledsen." Äckelsvin

I efterhand fick jag reda på sanningens helhet, att ni hade börjat sexreta varandra out of nowhere, frestat varandra med snuskiga detaljer, testa era gränser.. och gått totalt jävla utför, bytt nakenbilder där ni berättat vad ni ville göra med varandras kroppar. Hurfan kunde du Niklas?

Och jag. idiotjävlar jag trodde på dig medans du satt jämte mig i sängen, ljög mig rakt upp i ansiktet med rosor och choklad. Rosor och choklad som NI genemsamt kommit fram till att du skulle köpa för att lugna mig. Så jävla patetiskt. Att du kommer med hennes ideer in i mitt rum får mig att vilja mörda nu efteråt.

Går upp i taken i höjden av dumhet..

Men. Detta var för över ett år sen. Jag sa att jag skulle gå vidare men att de skulle ta tid, att det skulle kräva mycket tålamod och ännu mer övertygelse. Men fröet av svartsjuka du grodde i min kropp den dagen tog till slut död på mig, på dig och vi gjorde slut igen, tre dagar före midsommar 2012. Jag flydde Uppsala, hem till min hemstad, i ett desperat försök att fly mig själv, bedöva smärtan som påmindes i min mage dag som natt. På nått sätt lyckades jag lite, det kändes helt plötsligt inte lika farligt att bli singel igen efter dig när det var andra gången. Kanske var jag mer förberädd på hur det skulle va. Tillbaka i Uppsala en vecka senare hade jag faktiskt en riktigt kul juni och juli månad med tjejerna, med vissa förjävliga undantag, smärtande nätter och mordiska minnen av din otrohet. Där sa jag det

På något sett kom du in i mitt liv igen. När jag kände mig som lyckligast, men fortfarande mådde skit. Och jag som älskade dig över hela mitt hjärta, men hatade dig mer för smärtan du orsakade, var så jävla svag för dig. Men vi började, där i slutet av juli 2012, att dejta smått igen, Niklas och jag, snarare rusade in i det hela för jag kände mig så jävla redo för honom igen. Att ha gått vidarefrån det som hände i februari, skaffat fler nya vänner, lycklig över somarn, starkare.. och att han ville gå in i oss igen som en så mycket bättre kille, helhjärtat, medveten om alla misstag som han aldrig skulle göra om.

Lyckligtvis visade det sig stämma. Idag är jag lyckligare än någonsin med honom. Det är den 18 juni 2013 och vi har denna gången varit tillsammans sen i slutet av juli förra året. Nu bor vi ihop, för ett par dagar sen kom vi hem från Kreta ihop, för ett halvår sen var vi i London och fira nyår ihop, vi har varit på roadtrip till Tyskland, varit med båten i Sandhamn, varit på Gräsö och solat, i Sälen och åkt skidor. Vi har de verkligen riktigt bra ihop. Jag älskar honom med varje cell av min kropp! Det kommer dagar som denna, när minnena speglas på mina ögonlock och smärtan gör sig påmind tillsammans med ett tusen tårar. Innerst inne vet jag att jag aldrig kommer över det, helt. Men idag påverkar det inte längre min vardag eller kärlek till Niklas. Idag är det bara ett av flera trauman jag lagt bakom mig. 

Jag är glad att vi mot alla odds blev ett par igen, och att de blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat ana! Mitt förhållande med honom är nu starkt, lyckligt och förbannat roligt. Men framför allt lyckligt. 

Om en timme kommer du hem från jobbet, om två timmar kommer min mamma och hälsar över middag, om tre dagar ska vi åter igen till Gräsö med våra absolut bästa vänner, Camilla & Mattias, för att fira midsommar. Ta aldrig ifrån mig denna känslan! 

<3

Jag tror inte det handlar om styrka,
jag tror det handlar om mod.
Jag tror det handlar mer om att vilja,
än att kunna.

Jag tror jag förstår nu
Äntligen

Att livet blir vad man gör det till.

Och jag tror också att det är nu jag förstår
att livet blir mörkt om man blundar
(för de positiva i livet)
Och om man inte orkar öppna ögonen
så kan man ju alltid tända en lampa.

Elina säger: Man kan inte leva sitt liv efter hur allt kommer att kännas imorgon.